Herman Larsson – 1933 – 2021
Texten är skriven av Hans-Ove Forssell, en av Herman Larssons adepter. Hans-Ove hade ingen som helst koppling till den folkliga musiken fram till en varm sommardag 1998 då Herman Larsson spelade en låt som tände en stor gnista och på många sätt förändrade livet för Hans-Ove. Det ledde till att han idag är mycket aktiv i folkmusikrörelsen bland annat ordförande för Burträsksvängen, kassör i Västerbottens Spelmansförbunds styrelse samt ordförande för Riksförbundet Folkmusik & Dans.
Den 16 juli 2021 tystnade Herman Larssons fiol, nyckelharpa och gitarr för gott när han lugnt och stilla avled 88 år gammal. Att beskriva Hermans liv och musikaliska gärning skulle bli en hel tjock bok men jag ska försöka göra en personlig betraktelse över min store läromästare och musikaliska förebild.
Herman föddes 1933 i Skråmträsk, en by som han blev trogen under största delen av sitt liv. Han utbildade sig till elektriker och jobbade hela sitt yrkesliv inom den branschen. Som ung blev han intresserad av folkmusik och framför allt musiken från byn Ljusvattnet, Burträsk där han hittade sin blivande fru Eivor. I Ljusvattnet fanns en mycket stark musiktradition och den tekniskt intresserade Herman införskaffade på 50-talet en bandspelare. Sedan sökte han upp några av de legendariska spelmännen från Ljusvattnet Herman och Viktor Burman, brorsöner till storspelmannen Karl-Viktor Burman och gjorde några unika inspelningar av dessa.
Som för de flesta så fanns det mindre tid för musiken under de hektiska småbarnsåren men på 70-talet så började han åter spela på allvar. När gruppen Ljusvassara bildades blev Herman sedan gruppens gitarrist. Gruppens kärna var fyra legendariska spelmän från Ljusvattnet med omnejd. Alla var över 70 år gamla men den musik och den kraft man hade i sitt spelande satte djupa spår i Herman och födde den brinnande viljan att verka för att även kommande generationer skulle få uppleva denna musik.
Herman såg det som sin stora uppgift att få med nya människor i folkmusiken, rekrytera ungdomar och se till att det folkmusikaliska arvet levde vidare.
Han engagerade sig därför i spelmansrörelsen och blev en av flera ledare i spelmanslaget Folkton i Skellefteå, samt Skellefteå Nyckelharpor. Han var med och startade bygg-kurser för fioler och nyckelharpor. Han hade studiecirklar i låtspel och skapade ett litet nyckelharpsunder hemma i Skråmträsk där mer än 20 personer i byn började spela nyckelharpa. Några unga tjejer bildade gruppen Nyckelpigorna med Herman som mentor och förebild. Som om inte det räckte så bildade han gruppen Skråmträsk Nyckelharpor. I början av 2000-talet fick jag vara med då vi startade gruppen Skråmträskara.
Men han ville att musiken skulle nå ut till fler människor, även en lyssnande publik. I Skellefteå fanns det en tillställning som lockade väldigt många människor till Bonnstan, den gamla kyrkstaden. Arrangemanget kallades Kyrkhelgen och där tyckte Herman att det skulle anordnas en folkmusikkonsert i den vackra Landskyrkan. Men han mötte motstånd hos konservativa kyrkomusiker. Efter en strid med insändare i tidningar och flera debatter lyckades han till slut få tillstånd att låta folkmusiken ta plats i kyrkan och sedan dess har ”Folkmusik i Sommarnatten” blivit en fin tradition helgen efter midsommar, där publiken i en ofta fullsatt kyrka får avnjuta vacker folkmusik.
Herman hade också bestämda åsikter om hur saker skulle skötas. Han och många andra var bekymrade över att den största spelmansstämman i norra Västerbotten Burträsksvängen, i slutet av 1990-talet ändrat inriktning och fjärmat sig från den folkliga musiken och dansen. När jag och Ann-Sofie kom in som nya arrangörer 2007 var han väldigt positiv till att Burträsksvängen hittade tillbaka till sina rötter. Så fort han träffade nya musiker så försökte han få med sig dem till att besöka Burträsksvängen.
Herman ville också att Västerbottens Spelmansförbund skulle ta en större roll inom folkmusiken och 2011 kandiderade jag därför som ordförande, ett uppdrag som jag aldrig hoppat på om det inte hade varit för Hermans osvikliga uppbackning. Han var sedan under alla år ett stort stöd och hejade livligt på kring alla nya idéer som vi hade för att göra Spelmansförbundet livskraftigt.
Han var Hedersmedlem i Västerbottens Spelmansförbund sedan många år och blev även Hederspelman på Burträsksvängen 2001. År 2016 fick han Ester & Jon-Erik Öst stipendiet för sitt arbete med att föra folkmusiken vidare till kommande generationer.
Som pensionär köpte han en dator och började lägga in all musik i notprogram. Han sade själv att jobbet med datorn och noterna gav honom många extra år, då det gav honom en stor portion hjärngymnastik.
Vid begravningen i augusti 2021 så gjorde det en insamling till förmån för Västerbottens Spelmansförbund. Styrelsen har sedan beslutat att pengarna ska avvändas till att spela in Hermans favoritlåtar. Dessa inspelningar samt noter kommer att finnas på Västerbottens Spelmansförbunds hemsida helt i enlighet med hans dröm om att musiken ska leva vidare.
Hermans efterlevande har även skänkt allt efterlämnat musikaliskt material i form av noter, anteckningar, kassettband samt inspelningar till Västerbottens Spelmansförbund.
Avslutningsvis har jag haft fantastiskt roligt tillsammans med Herman och är evigt tacksam att han en höstdag 1998 lånade ut en nyckelharpa, vilket totalt förändrade mitt liv och fick in mig i folkmusikens magiska värld. Texten får summeras med några ord som Thomas Andersson skrev om Herman Larsson, vid beskedet av hans bortgång.
”Hedersman är ett ord som fint beskriver Herman. Det var alltid intressant att lyssna på hans spel. Inte det flashigaste och storvulna, utan det mera underfundiga och pillemariska uttrycket. Ville man höra honom fick man gå nära och nästan lägga örat mot hans fiol. Om man gjorde det fick man musikalisk utdelning. Sant musikaliskt och djupt rotat i sin tradition. Trevlig var han också. Vi brukade alltid gratulera varandra när vi sågs, för vi var födda på samma dag. Några år emellan visserligen, men ändå. Saknad”.
Sonja Lund minns Herman Larsson
Den alldeles för tidigt bortgångna Sonja Lund var en av Herman Larsson adepter. I samband med hans frånfälle skrev hon ett fint minnesord och porträtt av Herman.
Under våren 1994 fick jag vara med och spela gitarr vid ett musikcafé i Skråmträsk bönhus. Herman Larsson hette en av spelmännen. Han spelade både fiol och nyckelharpa och han var gruppens naturlige ledare, det märktes. Redan vid första övningen instruerade han mig om hur han ville att jag skulle ackompanjera på gitarr: rakt och enkelt, inga utsvävningar och inga extra slag i valskompet. Det här var första gången jag spelade med Herman, men inte den sista!
När jag lärde känna Herman blev nyckelharpan intressant. Jag tyckte att det var ett spännande instrument, så jag frågade honom om jag skulle kunna lära mig spela fast jag hade fyllt fyrtio. ”Jodå, jag var då femtio när jag fick min första harpa”, sa Herman. Det dröjde inte länge innan han hade kontaktat sin spelkompis Erik Stenberg och lånat en nyckelharpa åt mig. Herman gav mig några lektioner för att jag skulle komma igång. Jag var fast! Jag köpte nyckelharpan och den spelar jag fortfarande på.
Lite senare startade Herman en kurs i att bygga nyckelharpor i Skråmträsk och när den var klar blev det en spelkurs också och då hakade jag på. Kursdeltagarna var äldre herrar och två av dem hade gjort nyckelharpor till sina barnbarn, Emma Andersson och Josefin Larsson. De anslöt till vår grupp, Skråmträsk Nyckelharpor. Tjejerna ville att även deras kompisar Maria Lund och Helena Fagertun skulle vara med, så det ordnades fram instrument till dem också. Senare tillkom Ida Lindblom. Under våra övningar och uppspelningar fick tjejerna, förutom att lära sig spela, också på köpet övning i vår underbara dialekt. Det berättades många historier mellan låtarna. Vi lärde oss genom att lyssna på Herman. Han spelade några takter i taget och vi följde efter, Till slut hade vi lärt oss en ny låt. Då kunde vi få notblad som han gjort, med andrastämma och ackord, mest för att senare komma ihåg hur låten gick. Vi skulle helst spela utantill och inte titta på fingrarna hela tiden, det var viktigt. Herman la oftast till en andrastämma när vi var någotsånär säkra på låtarna. Han gillade att spela andrastämmor, sa han.
Tjejerna och jag brukade få framföra någon låt på egen hand på musikcaféer och vi träffades ibland hemma hos oss för att öva. Jag tror att Herman la märke till att ungdomarna behövde gå sin egen väg. Det gällde att få dem att behålla intresset för
instrumentet och folkmusiken. En dag sa han liksom i förbigående, men väldigt övertygande, till mig: ”Flickorna, dem tar du hand om!” Han gav mig ett uppdrag! Därmed var gruppen Nyckelpigorna ett faktum och vi började ganska snart få egna spelningar. Under slutet av 1990-talet och framåt var vi ofta ute och spelade på alla möjliga tillställningar som musikcaféer, gudstjänster, spelmansstämmor och bröllop. I Rismyrliden och Skråmträsk bönhus var vi bokade varje sommar. Tjejerna var flitiga med övandet och de spelade så bra. Emma fick ta andrastämmorna. Ibland spelade Josefin och Ida fiol och Emma flöjt på någon låt och vi sjöng gärna folkvisor, så vår repertoar utvecklades med åren. Jag skötte gitarr- och tramporgelkompandet, tog emot bokningar, skrev spellistor och körde bil.
Herman jobbade målmedvetet för att Nyckelpigorna skulle få ett kulturstipendium ur Elvira Lindmark- Johanssons och John Werner Johanssons minnesfond och år 2000 blev det så. En fin uppmuntran till unga kulturutövare! I den vevan komponerade Herman låtar till var och en av gruppens medlemmar samt ”Nyckelpigornas gånglåt”, tillägnad hela gruppen. Genom åren fanns han med som rådgivare, stråktillverkare, låtförmedlare och god vän. Herman satt ofta i publiken när Nyckelpigorna spelade och det var så roligt att se hur stolt han var över oss.
Det hände att jag undrade hur länge vi skulle kunna fortsätta spela ihop. Helena, Ida och Maria lämnade gruppen och flyttade, men glädjande nog fanns Josefin och Emma kvar i hemtrakterna. 2016 fick vi, på Burträsksvängen, bli de första att motta stipendiet ur Gun-Marie och Erik Stenbergs minnesfond. Det uppskattade vi mycket. Nu när Maria har flyttat tillbaka till Skråmträsk och pandemin förhoppningsvis är på tillbakagång tar vi nya tag med spelandet. Nyckelpigorna finns kvar som grupp.
Vårt första uppdrag 2021 blev att ta farväl av vår käre mentor och förebild Herman Larsson. Vi fick äran att, tillsammans med Hans-Ove Forssell, spela vid Hermans begravning. ”Stilla ro och nära” av Åsa Jinder inledde gudstjänsten och till avslutning valde vi ”I Västerbottens vackra vår” av JW Johansson. Båda dessa låtar är sådana vi starkt förknippar med Herman, så valet var lätt. Visst kändes det vemodigt och sorgligt, men vi behöver bara nämna hans namn så kommer glada och positiva minnen fram. Vi är så tacksamma för att Herman lärde oss spela och uppmuntrade oss att bära musikarvet vidare. Herman betydde så mycket för oss och även för många andra, men vi vet att Nyckelpigorna hade en särskild plats i hans hjärta.
Sonja Lund